VIRGINIA WOOLF OCH OXBRIDGE

"The spirit of peace descended like a cloud from heaven, for if a spirit of peace dwells anywhere, it is in the courts and quadrangles of Oxbridge on a fine October morning".

- Virginia Woolf, A Room of One's Own (1929).

I Woolfs essä om kvinnor och skrivande representerar "Oxbridge" det manliga privilegiet. Som kvinna har hon inte tillträde till det svala collegebiblioteket, utan avvisas. När hon går över gräsmattan på collegets innergård får hon återigen en tillrättavisning. Sången från collegekapellet lockar men nu har hon lärt sig sin läxa och förblir stående utanför. En mer effektiv beskrivning av kvinnors marginalisering är svår att hitta. Men är den sann? Och varför byter Woolf ständigt berättarperspektiv?

Den feministiska litteraturkritikern Elaine Showalter menar att Woolf ljuger. 1929 hade kvinnor ett visst tillträde till både Cambridges och Oxfords universitet. Fast Showalter påstår också gör Woolf något mycket värre än att ljuga: hon skriver självkritiskt och undflyende. En sådan berättare är inte förenlig med en politiskt medveten författarposition. Feminismen kräver ett starkt och orubbligt språkrör. Andra kritiker menar att Showalter missförstår Woolf. De anser att ifrågasättandet av den orubbliga och traditionellt manliga berättarrösten är en potentiellt viktig feministisk strategi. I A Room of One's Own ger Woolf följande råd till sin läsare:

"I need not say that what I am about to describe has no existence; Oxbridge is an invention [...] 'I' is only a convenient term for somebody who has no real being. Lies will flow from my lips, but there may perhaps be some truth mixed up with them; it is for you to seek out this truth and to decide whether any part of it is worth keeping."

Läsaren av den här bloggen får gärna följa Woolfs ord.