THE DANGEROUS SPORTS CLUB

"One of the freedoms we enjoy is the freedom to take personal risks, deciding for ourselves where to draw the line; while society as a whole tends to pull the other way, constantly seeking to make us all safer."

Martin Lyster, The Strange Adventures of the Dangerous Sports Club, sid. 7.

För några år sedan kunde man i brittiska tidningar läsa om om en ung, manlig student från Oxford som lekt mänsklig kanonkula. Varför gör man något så urbota dumt? Dagens fäbless för extrema sporter har sitt ursprung i studentklubben The Dangerous Sports Club som startades i slutet av 1970-talet i Oxford. Medlemmarna lekte inte bara kanonkula, de introducerade och populariserade bungy jumping i västvärlden och organiserade under en rad år surrealistiska utförsåkningstävlingar i de schweiziska alperna.

Mycket skildras i Martin Lysters bok The Strange Adventures of the Dangerous Sports Club. Boken är nog mest intressant för de insikter som den ger i en viss personlighetstyp, den som suktar efter erfarenheter Lyster kallar konkreta, verkliga (och jag kallar livsfarliga) det vill säga tillfällen när flygskärmen kanske inte vecklar ut sig och repet man dinglar i kanske är för långt. Fast i den ursprungliga klubben var man alltid noga med säkerheten, om man ska tro författaren.

Tyvärr verkar Lyster inte ha uppskattat den glamour som också omgav klubben. Han är alldeles för upptagen med att skriva in den och sig i sporthistorien och väljer bort de extravaganta men mindre äventyrliga aktiviteter som den överklassbetonade klubben anordnade. Dafydd Jones fotografi av en ung Nigella Lawson som spelar krocket från en bärsstol är däremot tjusigt och en antydan om den stilmedvetenhet som också låg bakom idén om en glidflygningsexpeditionen över en vulkan i Eucador. I slutet av 1980-talet självdog klubben, men har sedan återuppstått i ny regi. Den unge mannen som agerade mänsklig kanonkula, vad hände förresten med honom? Jo, han hamnade utanför fångstnätet, bröt nacken och dog.

VOICES FROM OXFORD

Jag hinner inte skriva något här innan helgen, men se gärna första delen i en serie en väninna till mig, Sung Hee Kim, producerat. Serien spelades in i vintras och är ämnad främst för en asiatisk (koreansk) publik. Övriga delar här.

OM HITLER FÅTT BESTÄMMA

...skulle Oxford varit det erövrade Storbritanniens nya huvudstad. Därför undverk Tyskland att bomba staden under kriget. Vinnarna skriver historien, heter det. Kanske är det därför Hitlers väldiga anglofili var ny för mig. Den hör inte till bilden av honom men förklarar hans förtjusning i systrarna Diana och Unity Mitford, som bland andra Cecilia Hagen skrivit om i De osannolika systrarna Mitford (2002). Att de två kvinnorna fysiskt överrensstämde med hans ariska fantasier hjälpte säkert till. I The Sisters (2001) menar biografisten Mary S. Lovell att Dianas förhållande med den brittiske fascisten Oswald Mosley också bidrog till Hitlers intresse. Kanske var han mer strategisk än så eftersom både Diana och Unity var bekanta med självaste Churchill.

Vad systrarna såg hos Hitler är svårare att se. Men flickor som på "lek" jagats med gevär av sin pappa kanske växer upp till kvinnor med en beundran för extremt auktoritära män? Eller så tänker de tvärtom och blir kommunister, som yngre systern Jessica. Det är också hon som skrivit om pappan i memoaren Hons and Rebels (1960). I Oxfords universitetsbibliotek Bodleian hittade man för några år sedan de tyska invasionsplanerna för Storbritannien. Oxford har förresten varit huvudstad under en period. 1642 bosatte sig Charles I och hans hov där i ett försök att undkomma Cromwell.

SANKTA FRIDESWIDE OCH ALICE

Litterärt är Cambridge och Oxford spindelnät, där trådarnas gemensamma centrum är platsen. Med platsen - en imaginär sådan - i åtanke kan man upprätta förbindelser mellan de mest disparata företeelser, till exempel den mellan ett medeltida helgon och Lewis Carrolls Alice's Adventures in Wonderland (1865).

Berättelser om staden existerade innan den första studenten anlände från Paris. I text nämns Oxford första gången 912, då som Oxfnaforda, ett vadställe där bönderna kunde valla boskap över Themsen. Därför har man helt sonika bestämt att det är året staden grundades. Fast kor är inte särskilt roliga att läsa om. Då är berättelsen om Oxfords skyddshelgon sankta Frideswide (ca 680-735) mer spännande. Berättelsen finns som historien gör i flera versioner. Det här är den jag föredrar:

När kristendomen spreds längs Themsen påbörjade den anglo-saxiska prinsessan Frideswide grundandet av ett kloster. Samtidigt fångade hon grannkungen Algars romantiska uppmärksamhet. Frideswide tackade naturligtvis nej till hans frieri. Algar bestämde sig då för att kidnappa sin blivande brud och hon måste fly genom skogen som omgav Oxford. I den lilla byn Binsey hann Algar ikapp henne, men precis som han skulle kasta sig över den flyende kvinnan slog en blixt ner och förblindade honom. Då fick Frideswide dåligt samvete - så klart, hon var ju inte helgonmaterial för intet. Hon bad Gud om råd och han svarade med att låta en källa springa upp framför hennes fötter. Med vattnet från källan botade hon Algars blindhet. Han lärde sig en läxa och återvände hem, tomhänt och ödmjuk. Frideswide kunde i lugn och ro ägna sig åt klosterlivet.

Edith Liddell avbildad i mitten

Och Frideswides anknytning till Alice? Heligt vatten kallades ibland "treacle" under medeltiden ("treacle" betyder idag "sirap" men stod ursprungligen för "medicin", från grekiskans theriake som betyder "botemedel"). Det är alltså Frideswides källa, "the treacle well" i Binsey, det ordvitsas om under det berömda tepartyt i Carrolls bok. I Oxfords Christ Church Cathedral, som för övrigt står på den plats där sankta Frideswides kloster en gång sägs ha stått, hittar man dessutom en fönstermålning föreställande Frideswide av pre-Rafaeliten Edward Burke-Jones. I samma katedral återfinns också en glasmålning föreställande sankta Catherine av Alexandria. För den stod Edith Liddell modell. Hon var såklart syster till Alice Liddell, som i sin tur inspirerade Lewis Carroll att skriva sin bok.

DET LÅNGA LOVET

I veckan började "the long vacation", det akademiska sommarlovet som varar till slutet av oktober. Studenterna har tömt sina rum och lämnat dem i händerna på konferensgrupper och sommarskolor. På de medeltida gatorna trängs språkstudenter och turister med souvenirbutiker och utekaféer.

Förr innebar sommaren en smärre kris för stadsbefolkningen, som var helt beroende av universiteten för sin ekonomiska överlevnad. Dikten "Cambridge in the Long Vacation" (1830) dedikeras till Cambridges alla näringsidkare och beskriver tomma affärslokaler och gator. Humorn i dikten har åldras illa och man får hoppas att Xopher Twigum var en pseudonym. Charles Lambs essä "Oxford in the Vacation" (1823) är mer insiktsfull. Liksom han har nog de flesta som besöker Oxford eller Cambridge under sommaren föreställt sig rollen som student. För studenterna själva är det långa lovet inte lika lättjefullt. I väskorna ligger läslistor inför nästa termin. Så här kan en sådan lista (från Cambridge) se ut. Den svenska litteraturvetarstudenten känner igen det mesta:

The Tragedy Paper

Aeschylus: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides
Sophocles: Antigone, Oedipus Rex, Oedipus at Colonus

Euripides: Hecuba, Medea, Hippolytus, Iphigenia at Aulis

Shakespeare: Hamlet, Titus Andronicus

Milton: Samson Agonistes

George Bernard Shaw: Heartbreak House

Calderón de la Barca: Life is but a Dream

Ibsen: Brand, Ghosts

Strindberg: Miss Julie, The Father

Secondary Lit.:

Aristotle: Poetics

Nietzsche: The Birth of Tragedy

"Hegel's Theory of Tragedy" in A. C. Bradley: Oxford Lectures on Poetry

Oxford Readings in Greek Tragedy, ed. Erich Segal (extr.)

VIRGINIA WOOLF OCH OXBRIDGE

"The spirit of peace descended like a cloud from heaven, for if a spirit of peace dwells anywhere, it is in the courts and quadrangles of Oxbridge on a fine October morning".

- Virginia Woolf, A Room of One's Own (1929).

I Woolfs essä om kvinnor och skrivande representerar "Oxbridge" det manliga privilegiet. Som kvinna har hon inte tillträde till det svala collegebiblioteket, utan avvisas. När hon går över gräsmattan på collegets innergård får hon återigen en tillrättavisning. Sången från collegekapellet lockar men nu har hon lärt sig sin läxa och förblir stående utanför. En mer effektiv beskrivning av kvinnors marginalisering är svår att hitta. Men är den sann? Och varför byter Woolf ständigt berättarperspektiv?

Den feministiska litteraturkritikern Elaine Showalter menar att Woolf ljuger. 1929 hade kvinnor ett visst tillträde till både Cambridges och Oxfords universitet. Fast Showalter påstår också gör Woolf något mycket värre än att ljuga: hon skriver självkritiskt och undflyende. En sådan berättare är inte förenlig med en politiskt medveten författarposition. Feminismen kräver ett starkt och orubbligt språkrör. Andra kritiker menar att Showalter missförstår Woolf. De anser att ifrågasättandet av den orubbliga och traditionellt manliga berättarrösten är en potentiellt viktig feministisk strategi. I A Room of One's Own ger Woolf följande råd till sin läsare:

"I need not say that what I am about to describe has no existence; Oxbridge is an invention [...] 'I' is only a convenient term for somebody who has no real being. Lies will flow from my lips, but there may perhaps be some truth mixed up with them; it is for you to seek out this truth and to decide whether any part of it is worth keeping."

Läsaren av den här bloggen får gärna följa Woolfs ord.

OXBRIDGE

Var ligger universitetet? frågar turisten. Det ligger ingenstans (och överallt), svarar jag och förklarar att det är en paraplyorganisation för ett antal colleges, bibliotek och ämnesfakultet. Men det är såklart inte det besökare frågar efter. De vill se murgrönsbeklädda stenbyggnader, interiörer från Harry Potter-filmerna och kanske en glimt av Stephen Hawkings rullstol.

Under århundradena har Oxford och Cambridge universitet hunnit byta metaforisk skepnad åtskilliga gånger. I William Makepeace Thackerays satiriska roman The History of Pendennis (1848-1850) förekommer första gången det fiktiva "Oxbridge". Sedan dess fungerar ordet ofta som samlingsterm för båda institutionerna. Ursprunget är passande, eftersom de många föreställningarna kring universiteten ofta är fiktioner de också.

I Thackerays fall skapades det nya namnet kanske för att det ena universitetet inte skulle smutskastas mer än det andra. För Arthur Pendennis, huvudpersonen i Thackerays roman, förvandlas vinet i kunskapens bägare nämligen till vinäger. Som sonen till en fattig apotekare förmår han inte hålla jämn takt med aristokratins söner. Han hamnar i skuld, misslyckas med sina studier och skickas hem utan examen. Fast allt slutar väl och Arthur vinner till slut både kärlek och en akademiska titel. Men intrycket hos läsaren består. I Thackerays roman är "Oxbridge" mest en lekstuga för rika drönare.